När allt är sådär fel och inte alls rätt och allt är ut och in och upp&ner och kläder sitter fel fast det egentligen är rätt och man inte kan göra sånt som man vill bara för att något är ivägen, då saknar jag Det som mest och vill bara slänga mig över den där höga klippan som står ivägen för då och falla tillbaka i armarna på Det som får sluka mig sådär nästan helt, så pass att jag fortfarande är medveten men ändå inte. Så som förrut.